CeciliaJosefine

Ytterligare en fredagskväll tillbringad framför TV:n och Idol. Har tyvärr inte så mycket annat att välja på. Eller visst, ingen tvingar mig att titta på Idol, men jag är tvungen att sitta hemma ytterligare en fredagskväll. Blir snart ändring på det. På söndag slipper jag skiten, Yeah. Söndag natt, då åker nålen ut! Jag är lite stolt över mig själv, att jag orkat.. får jag lov att vara det?

Ja, eftersom jag tillbringat mina senaste fredagskvällar hemma, har jag också följt Idol ganska flitigt.

Killen som i vanliga fall har varit mitt alldeles levande lyckopiller, som fått mig glad, fick istället mig ikväll till tårar.

Daniel Karlsson, han är så sjukt bra , det finns inte. Ikväll satt jag och storbölade efter hans uppträdande och efter juryns kommentarer..

Asså efter detta inlägget måste ju ni tro att jag är typ världens Idoltönt eller något, riktigt så är det inte. Men den killen, han kan sin sak om man säger så. Han vet vad han gör och han är så galet cool.

Grym helt enkelt.

Ha det bra

/C

Ja, jag varnar redan innan att detta inlägget förmodligen kommer innehålla väldigt mycket gnäll. Så för er som är trötta på mitt eländiga gnällande så rekomenderar jag er att sluta läsa nu. Fortsätter ni läsa ändå, fast ni inte vill höra.. så klaga inte sen (a) ;)

Jag hatar sådana här dagar. De dagarna när man känner sig så jävla ensam, så sårbar och är så fruktansvärt nere att man skulle kunna börja böla för minsta lilla.

Just en sådan dag, har jag idag.. eller nej, just en sådan kväll. Dagen har gått ganska okej, men nu framåt kvällen börjar ångesten smyga inpå. Inte ens min supergoa kladdis hjälpte =(

Man vet att man har sina närmaste och man vet att dom lyssnar och ställer upp, men ändå känns det som om man inte har någon alls. Förstår ni vad jag menar?

Man vill bara ringa till någon och storgråta, inte säga något, bara gråta, men man vet inte till vem, trots att man har sina vänner som alltid ställer upp.. men man ringer inte till dem ändå. Varför är det så? Är det bara jag som känner så, eller känner någån igen sig?

Dessa stunder har man också så mycket lättare att känna sig sviken på ett eller annat sätt, för det känns som om allt och alla går emot än.

Man känner sig besviken över saker som skulle betyda så oerhört mycket för än, men som inte kommer hända.

Man känner sig besviken över något man hoppats så mycket på och som man faktiskt för en gångs skull trott på, skulle hända. Men som återigen, inte händer.

Man har också så mycket lättare att bara se tillbaka på alla jobbiga stunder, se tillbaka på allt man gjort fel, på alla felval man gjort och på allt som är dåligt. Ja, på allt det svåra och på alla motgångar. Man känner sig allmänt misslyckad.

Det är då, man vill ha någon som säger hur bra man är, hur uppskattad man är och få höra alla framgångar man gjort.. För alla har vi både bra och dåliga saker bakom oss.  Men hur ska man få höra det, om man inte ringer till någon av sina vänner? Förmodligen skylla sig själv.

Ikväll är jag nog extra grinig, vilket jag säkert varit den senaste tiden, men ni måste låta mig få vara det ett tag till, jag är så stolta över er, att ni står ut med mig.

Jag beundrar er och älskar er så jävla mycket!

Så återigen, FÖRLÅT FÖR ALLT GNÄLL, som mer eller mindre blivit som en vana i denna blogg. (Skärpning Cecilia).

Vännerna med stort V - Jag älskar er och Saknar er.

/C

Usch va segt behandlingen gick idag, segare än vanligt. Kanske berodde det på att jag under hela behandlingstiden tänkte på en alldeles nybakad kladdkaka.. (?)
Kalla mig gottegris, men hallå.. jag har inte ätit kladdis på gööörlänge, så det får bli till att baka en sedan. Mamma är iväg och köper kakao nu, vilet saknades här hemma. Ingen kladdkaka utan kakao.
Så ikväll har jag planerat att vara riktigt onyttig.. men tycker jag är ganska värd det (a) Haha..

                                          

Nu är det bara några få dagar kvar tills dom tar ut nålen och jag slipper just den behandlingen, tror ni det ska bli skönt eller? Det ska bli så underbart att slippa anpassa sig efter alla tider, att slippa vara så isolerad och att äntligen kunna träffa folk igen!

Att det är lov nästa vecka också, gör det ju inte värre direkt.. Har sett fram emot detta så länge nu.

Det ska bli så sjukt skönt!

Fick ett sms idag, från vem och vad det stod, tänker jag inte gå närmare in på, men lilla vännen.. varför tror du att jag bryr mig?

Okej, det värsta är väl kanske att jag inners inne bryr mig lite.. Men vad förväntar du dig? Att jag ska komma krypande?

Och över till en helt annan person.. sluta fjäska, det greppar inte just nu. Du har gjort bort dig och du borde inse det ganska snart. Det är lite försent för dig att be om ursäkt nu. Vad tänkte du med?

Människor som man en dag beundrar så mycket och tror på så starkt, kan nästa dag vända dig ryggen och trycka ner dig så långt utan att ens inse att dom faktiskt gjort fel.

Ibland känns det som att mitt hjärta är till för att såras om och om igen.. snälla, va försiktiga, det är svagare än ni tror..

Detta inlägget har jag försökt påbörja flera gånger.. men inte kommit längre än några rader, innan jag raderat allt igen.

Jag har en konstig känsla inom mig. Jag har så mycket som jag skulle vilja skriva, men jag vet inte hur jag ska få ut det.

Jag antar att det är något som är lättare att prata om, men jag vet inte om jag vill prata om det, jag vill bara få ut det. Lättaste sättet för mig då, brukar vara att blogga. Men nu säger det bara stopp.

I den situation som jag nu är i, så får man gott om tid att tänka, nästan för mycket tid. Tänker alldeles för mycket på allt och inget just nu.

Idag är det i alla fall bara 1 vecka kvar tills jag blir av med nålen och avslutar denna behandlingen, så underbart skönt det ska bli, Lagom till lovet dessutom. Är verkligen sugen på att komma ut och bara släppa allting.. bara leva för stunden. Det skulle ioförsig inte förvåna mig om dem bestämt sig för att förlänga det ytterligare eller så.. men det vill jag just nu inte tänka på.

Många undrar va det är för behandling jag går igenom, varför jag gör den och varför jag är på sjukhuset så mycket. Fint att ni bryr er, kan bara säga som så att, det ordnar sig.. mer behöver ni som inte vet, veta ..

Jaa, för det måste väl ordna sig? Eller hur.. Säg att det ordnar sig.

Har tänkt på hur mycket jag verkligen saknar den sammanhållningen som vi hade, saknar hur roligt vi alltid hade. Det hände alltid något, vi va alltid tillsammans... Vad hände med det?

Är det försent att reparera? Åh, vad jag hoppas att det kan bli som då..

Tror ni gör det också.

Jag har vart dum, fan va dum jag har varit. Är besviken på mig själv, men samtidigt glad att jag inte kände någonting alls.. kanske behövde det trots allt? För att inse..

M - Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva.. trots att det finns hur mycket som helst, men jag kan bara inte omvandla de känslorna jag har till ord.

Jag är rädd att tappa kontrollen, och falla totalt.. ååh, jag känner så mycket och det gör mig så rädd. Fortsätt inte göra mig besviken, snälla. Du blir svår att skita i.

Känns som idag, är en riktig deppdag, som många andra söndagar. Tyvärr är alla dagar desamma för mig nu.. men så skönt att det snart är över.

Kan börja "leva" igen, klä mig i något annat än mysbyxor, visa mig utanför huset, sminka mig, träffa mina älsklingar och ha kul.. Ja, leva helt enkelt.

.Som avslut på detta något meningslösa inlägg så vill jag bara säga att jag saknar alla mina nära väldigt mycket. Trots att vi inte träffas så vet jag att ni finns där.. och jag finns här för er också.

Snaart ses vi igen!

Take care
/C

Ja, nu var det ett tag sen jag skrev här igen, har vart ganska dålig på att uppdatera bloggen känner jag.. ska försöka bättra mig.
Eftersom jag inte haft någon vidare inspiration, eller motivation till någonting det senaste, så har jag knappast haft det till attg blogga heller.
Men eftersom jag fick min älskade vän Michela att skaffa sig en blogg, där hon förövrigt redan hunnit skriva 2 inlägg (på samma dag), så får väl jag ta tag i mig själv oxh skriva några rader jag oxå.

Ja somsagt, inspirationen är väl inte den bästa just nu, och mitt liv just nu är inte speciellt händelserikt heller.. så jag vet inte riktigt vad jag ska skriva.
Men just nu är det väldigt mycket känslor inblandade i mitt liv, dom flyger hej vilt i mitt stackars huvud..
Det tre största är väl:
Saknad efter minna vänner.... Åh, det är jobbigt utan er.
Längtan efter.. ja, försök lista ut det ni, hihi ;)
Smärta som ioförsig nästan alltid finns där..

Förövrigt är jag väldigt glad för Malins och Patriks skull.. Skönt att ni äntligen får mycket tid tillsammans och att ni slipper det jobbiga avstånden.. Njut av er tid tillsammans nu sötnosar :)

Nu ska jag snart, tillsammans med min syster, sitta barnvakt åt Anton en stund. Den ungen är så ofantligt sööt va :) Herregud säger jag bara.

Så för ikväll får det vara färdigskrivet här ..
PussoKram

Ja, nu är jag äntligen hemma från sjukhuset igen.. och inte bara på permission.. och det är såå skönt.
Över 1 veckas tid på sjukhuset tar på krafterna, man känner sig inte direkt friskare av att ligga där dagarna i ända.. Bara att få komma hem, får mig att känna mig i alla fall något piggare.
Att få somna och att få vakna upp i sin egna säng... stora säng.. är underbart.
Jobbigt att det hela tiden ska komma hem sjukvårdare och så nu i 3 veckor , 3 ggr om dagen framöver, är jävligt segt.. men det är värt det sålänge jag slipper ligga inne hela perioden, vilket är alternativet.

Ja, så för tillfället går jag runt med en nål i armen, eller nej.. nu sitter den faktiskt på handen..villket är jävligt irriterande.
Jobbigt att behöva byta den var 3.e dag, med tanke på hur svårt det varit för dom att sticka mig.. innan tyckte jag inte det va så jobbigt med nålarna.. men nu är det ångest så fort det närmar sig.. 5 ggr innan dom lyckas, är tungt.

Jag saknar skolan.. Ja, visst är det sjukt.. sakna skolan? Det kan man väl inte göra ? Jo, faktiskt.. jag vill verkligen tillbaka dit nu och ta tag i allting, så jag slipper allt sen, det kommer bli jobbigt som fan.
Men men, får vänta 3 veckor till.. ingen skola, sålänge jag har nål!
Men det är nog inte själva skolan jag saknar så mycket, utan alla kompisarna... Ååh, jag saknar er, så jävla mycket.. Att bara får se er, få en kram, få prata lite .. skulle göra mig så mycket piggare med en gång.

Jag saknar alla min vänner.. inte bara de på skolan, utan alla mina änglar ! Ni vet precis vilka ni är ! Ni betyder. Bara att veta att jag har er, får mig att kämpa vidare.

Inser att detta inlägget blir fullt med gnäll, klagomål och sånt.. men jag behöver skriva av mig..
Med sånna här inlägg vill jag inte att ni ska tycka synd om mig.. jag gnäller för min egen skull, jag vill få ut allting.. så slipper mamma & pappa få all skit.

Mamma,Pappa, Storasyster

Tack för att ni finns för mig..jag beundrar er så jävla mycket.. under denna tiden som varit och är den jobbigaste i mitt liv, har ni ställt upp för mig varenda sekund.. Hade aldrig orkat detta utan er. Ni är guld värda.

Förlåt för all skit ni fått stå ut med.. men jag vet att ni förstår.

Vännerna

Tack till er med.. för att ni finns, för att ni ställer upp och alltid lyssnar. Jag kan alltid räkna med er, och det behöver jag nu. Sådana som er, finns det inte gott om.

Jag vet att jag gnäller, jag vet att jag är jobbig... förlåt för det. Behöver er vid min sida hela tiden.. och det vet jag att ni har. För er kommer jag alltid ställa upp ändå.. hur nere, gnällig, deppig jag än är... så finns jag alltid för er!

Jag inser nu att det förmodligen bara kommer kunna bli bättre ... värre kan det inte bli, eller det skulle jag aldrig orka.
När jag blickar tillbaka på denna tiden, kommer det definitivt inte vara den lyckligaste delen av mitt liv..

Så ännu en gång... FÖRLÅT FÖR ALLT GNÄLL! Men stå ut lite till.. :$

Take Care (L)