DU!
Fortfarande ligger jag här, med alla dessa tankar som bara flyger runt i huvudet på mig. Efter över ett år är jag fortfarande för svag för att lämna. Jag är för svag, för att själv inse vad jag låter mig själv gå igenom, hur jag låter mig själv lida.
Jag klandrar dig hela tiden, pratar alltid om hur allting är ditt fel, som det är just nu, finns det ingen annan än mig själv att klandra.Jag har ett val, jag kan välja själv.. men jag är för svag.
Jag väljer mitt egna öde, jag väljer fel väg och jag vet om det, men jag är för svag för att våga ta tag i det. Men för att jag någon gång ska orka ta tag i det, så måste du hjälpa mig, vi måste mötas halvvägs, jag klarar det aldrig själv.
Det går upp och ner, vissa dagar kan jag ligga och bara vänta på ditt samtal, andra dagar kan jag fullständigt skita i dig och känna typ ?skit samma?, och varje gång jag tänker så, känner jag mig så stark, och tänker ?Aldrig mer?. Men jag är inte stark, inte du heller! Jag vet, du är inte värd mig .. förlåt, men du är inte bra! Men ändå, har du mig lindad runt ditt lillfinger.. Japp, du har mig fast!Alla stunder det bara är du och jag, slår det mesta.
Du har en otrolig förmåga att ta hand om mig, att hjälpa mig att ta mig bort från mina problem.Du är min trygghet, och jag vågar inte släppa dig.. vem skulle jag då fly till? Vem skulle då rädda mig från alla problem? Vem skulle då ligga hela nätter och bara hålla om mig? Jag kan inte tänka mig någon annan än du, jag vill inte tänka mig någon annan än du. Det värsta av allt, vem kommer du annars ligga hela nätterna och hålla om?
Tanken av att du snart hittar en ny, skrämmer mig. Men jag vet att det skulle vara för mitt bästa, du är inte för mitt bästa, du är för min trygghet, och bara för min trygghet.
Hur många gånger jag än försökt, hur många gånger VI än försökt, så kommer vi alltid tillbaka till samma ställe igen.
Du vet, lika väl som jag vet, att du och jag aldrig riktigt kommer kunna släppa varandra.. Som det är nu, så ger vi det inte ens ett försök, varken att gå vidare, eller ge allting en ny chans.Du betyder mer än ord kan beskriva, för mig. Visst, du har sårat mig mer än någon annan någonsin har gjort, men samtidigt har du varit den som fått mig att växa som person, du har fått mig att känna mig som någon, som någonting.Du har varit den personen som stärkt mig, som person.
Du fick mig att inse innebörden av så mycket, du fick mig att gå igenom så mycket, som jag lärt mig så mycket av. Du är den personen som känner mig, kanske mer än någon annan gör, du vet saker om mig, som ingen annan gör.
Du vet vad jag går igenom, och du har fått mig att för ett tag koppla bort allting, så som ingen annan kan göra. Du får allting att kännas så mycket lättare, om så bara för en kväll, för en timma, för en minut.. men du får det att kännas lättare.. vet du hur mycket det betyder för mig?
Du och jag har gått igenom allting, vi har gråtit med varandra, vi har skrattat med varandra, vi har svikit varandra, vi har stöttat varandra, vi har bråkat med varandra, vi har blivigt vänner igen, vi har lyssnat, vi har pratat.. Vi har kommit över så mycket.. Men aldrig varandra..
Jag älskar inte dig längre och jag vet inte om jag är redo att låta mig själv gå så långt heller, men jag vet heller inte om jag är redo att gå vidare helt utan dig.
Du betyder för mycket!
Jag klandrar dig hela tiden, pratar alltid om hur allting är ditt fel, som det är just nu, finns det ingen annan än mig själv att klandra.Jag har ett val, jag kan välja själv.. men jag är för svag.
Jag väljer mitt egna öde, jag väljer fel väg och jag vet om det, men jag är för svag för att våga ta tag i det. Men för att jag någon gång ska orka ta tag i det, så måste du hjälpa mig, vi måste mötas halvvägs, jag klarar det aldrig själv.
Det går upp och ner, vissa dagar kan jag ligga och bara vänta på ditt samtal, andra dagar kan jag fullständigt skita i dig och känna typ ?skit samma?, och varje gång jag tänker så, känner jag mig så stark, och tänker ?Aldrig mer?. Men jag är inte stark, inte du heller! Jag vet, du är inte värd mig .. förlåt, men du är inte bra! Men ändå, har du mig lindad runt ditt lillfinger.. Japp, du har mig fast!Alla stunder det bara är du och jag, slår det mesta.
Du har en otrolig förmåga att ta hand om mig, att hjälpa mig att ta mig bort från mina problem.Du är min trygghet, och jag vågar inte släppa dig.. vem skulle jag då fly till? Vem skulle då rädda mig från alla problem? Vem skulle då ligga hela nätter och bara hålla om mig? Jag kan inte tänka mig någon annan än du, jag vill inte tänka mig någon annan än du. Det värsta av allt, vem kommer du annars ligga hela nätterna och hålla om?
Tanken av att du snart hittar en ny, skrämmer mig. Men jag vet att det skulle vara för mitt bästa, du är inte för mitt bästa, du är för min trygghet, och bara för min trygghet.
Hur många gånger jag än försökt, hur många gånger VI än försökt, så kommer vi alltid tillbaka till samma ställe igen.
Du vet, lika väl som jag vet, att du och jag aldrig riktigt kommer kunna släppa varandra.. Som det är nu, så ger vi det inte ens ett försök, varken att gå vidare, eller ge allting en ny chans.Du betyder mer än ord kan beskriva, för mig. Visst, du har sårat mig mer än någon annan någonsin har gjort, men samtidigt har du varit den som fått mig att växa som person, du har fått mig att känna mig som någon, som någonting.Du har varit den personen som stärkt mig, som person.
Du fick mig att inse innebörden av så mycket, du fick mig att gå igenom så mycket, som jag lärt mig så mycket av. Du är den personen som känner mig, kanske mer än någon annan gör, du vet saker om mig, som ingen annan gör.
Du vet vad jag går igenom, och du har fått mig att för ett tag koppla bort allting, så som ingen annan kan göra. Du får allting att kännas så mycket lättare, om så bara för en kväll, för en timma, för en minut.. men du får det att kännas lättare.. vet du hur mycket det betyder för mig?
Du och jag har gått igenom allting, vi har gråtit med varandra, vi har skrattat med varandra, vi har svikit varandra, vi har stöttat varandra, vi har bråkat med varandra, vi har blivigt vänner igen, vi har lyssnat, vi har pratat.. Vi har kommit över så mycket.. Men aldrig varandra..
Jag älskar inte dig längre och jag vet inte om jag är redo att låta mig själv gå så långt heller, men jag vet heller inte om jag är redo att gå vidare helt utan dig.
Du betyder för mycket!
