CeciliaJosefine

Detta inlägget har jag försökt påbörja flera gånger.. men inte kommit längre än några rader, innan jag raderat allt igen.

Jag har en konstig känsla inom mig. Jag har så mycket som jag skulle vilja skriva, men jag vet inte hur jag ska få ut det.

Jag antar att det är något som är lättare att prata om, men jag vet inte om jag vill prata om det, jag vill bara få ut det. Lättaste sättet för mig då, brukar vara att blogga. Men nu säger det bara stopp.

I den situation som jag nu är i, så får man gott om tid att tänka, nästan för mycket tid. Tänker alldeles för mycket på allt och inget just nu.

Idag är det i alla fall bara 1 vecka kvar tills jag blir av med nålen och avslutar denna behandlingen, så underbart skönt det ska bli, Lagom till lovet dessutom. Är verkligen sugen på att komma ut och bara släppa allting.. bara leva för stunden. Det skulle ioförsig inte förvåna mig om dem bestämt sig för att förlänga det ytterligare eller så.. men det vill jag just nu inte tänka på.

Många undrar va det är för behandling jag går igenom, varför jag gör den och varför jag är på sjukhuset så mycket. Fint att ni bryr er, kan bara säga som så att, det ordnar sig.. mer behöver ni som inte vet, veta ..

Jaa, för det måste väl ordna sig? Eller hur.. Säg att det ordnar sig.

Har tänkt på hur mycket jag verkligen saknar den sammanhållningen som vi hade, saknar hur roligt vi alltid hade. Det hände alltid något, vi va alltid tillsammans... Vad hände med det?

Är det försent att reparera? Åh, vad jag hoppas att det kan bli som då..

Tror ni gör det också.

Jag har vart dum, fan va dum jag har varit. Är besviken på mig själv, men samtidigt glad att jag inte kände någonting alls.. kanske behövde det trots allt? För att inse..

M - Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva.. trots att det finns hur mycket som helst, men jag kan bara inte omvandla de känslorna jag har till ord.

Jag är rädd att tappa kontrollen, och falla totalt.. ååh, jag känner så mycket och det gör mig så rädd. Fortsätt inte göra mig besviken, snälla. Du blir svår att skita i.

Känns som idag, är en riktig deppdag, som många andra söndagar. Tyvärr är alla dagar desamma för mig nu.. men så skönt att det snart är över.

Kan börja "leva" igen, klä mig i något annat än mysbyxor, visa mig utanför huset, sminka mig, träffa mina älsklingar och ha kul.. Ja, leva helt enkelt.

.Som avslut på detta något meningslösa inlägg så vill jag bara säga att jag saknar alla mina nära väldigt mycket. Trots att vi inte träffas så vet jag att ni finns där.. och jag finns här för er också.

Snaart ses vi igen!

Take care
/C