VARNING FÖR GNÄLL!!
Ja, jag varnar redan innan att detta inlägget förmodligen kommer innehålla väldigt mycket gnäll. Så för er som är trötta på mitt eländiga gnällande så rekomenderar jag er att sluta läsa nu. Fortsätter ni läsa ändå, fast ni inte vill höra.. så klaga inte sen (a) ;)
Jag hatar sådana här dagar. De dagarna när man känner sig så jävla ensam, så sårbar och är så fruktansvärt nere att man skulle kunna börja böla för minsta lilla.
Just en sådan dag, har jag idag.. eller nej, just en sådan kväll. Dagen har gått ganska okej, men nu framåt kvällen börjar ångesten smyga inpå. Inte ens min supergoa kladdis hjälpte =(
Man vet att man har sina närmaste och man vet att dom lyssnar och ställer upp, men ändå känns det som om man inte har någon alls. Förstår ni vad jag menar?
Man vill bara ringa till någon och storgråta, inte säga något, bara gråta, men man vet inte till vem, trots att man har sina vänner som alltid ställer upp.. men man ringer inte till dem ändå. Varför är det så? Är det bara jag som känner så, eller känner någån igen sig?
Dessa stunder har man också så mycket lättare att känna sig sviken på ett eller annat sätt, för det känns som om allt och alla går emot än.
Man känner sig besviken över saker som skulle betyda så oerhört mycket för än, men som inte kommer hända.
Man känner sig besviken över något man hoppats så mycket på och som man faktiskt för en gångs skull trott på, skulle hända. Men som återigen, inte händer.
Man har också så mycket lättare att bara se tillbaka på alla jobbiga stunder, se tillbaka på allt man gjort fel, på alla felval man gjort och på allt som är dåligt. Ja, på allt det svåra och på alla motgångar. Man känner sig allmänt misslyckad.
Det är då, man vill ha någon som säger hur bra man är, hur uppskattad man är och få höra alla framgångar man gjort.. För alla har vi både bra och dåliga saker bakom oss. Men hur ska man få höra det, om man inte ringer till någon av sina vänner? Förmodligen skylla sig själv.
Ikväll är jag nog extra grinig, vilket jag säkert varit den senaste tiden, men ni måste låta mig få vara det ett tag till, jag är så stolta över er, att ni står ut med mig.
Jag beundrar er och älskar er så jävla mycket!
Så återigen, FÖRLÅT FÖR ALLT GNÄLL, som mer eller mindre blivit som en vana i denna blogg. (Skärpning Cecilia).
Vännerna med stort V - Jag älskar er och Saknar er.
/C
