CeciliaJosefine

Då va det söndag kväll igen och ångesten börjar krypa närmre igen.. den ångesten som alltid finns där under veckorna.. som jag bara försöker förneka hela tiden.. låtsas som om den inte finns där.. men det gör den!!

Har suttit med mamma nu i ca: 1 h och bara gråtit, fått ut allting och lipat som jag inte gjort på riktigt länge..
Det finns så mycket som tynger mig hela tiden, som jag bara vill förtränga.. jag låter det ligga långt långt in någon stans.. så låter jag det ligga där tills allting lyckats gnaga hål i mig och allting bara brister.

Jag inbillar mig att allting är bra, att jag har tagit mig igenom allting och att ingenting av det berör mig längre.. men sanningen är nog egentligen att jag mår sämre nu, än på länge.. men.. jag förnekar allting.. jag mår bra!
Det är när jag kommer på mig själv sitta på en föreläsning/lektion i skolan och må illa och känna hur tårarna värker bakom ögonen, bara för att jag inte vill vara där.. jag vill bara hem till min säng, lägga mig under täcket.. och ligga kvar där.. tills allt är över..
Men hur ska den dagen då allt är över komma, om jag aldrig tillåter mig själv att vara ledsen, att inse hur jag egentligen mår och att faktiskt prata om det, ta tag i det och låta allting komma.. ?

Jag går dagligen runt med dåligt samvete.. varje sekund, hela tiden.. har jag dåligt samvete, för precis allt.. ja, allt..
men det har blivigt en del av min vardag nu, så jag tänker inte på det längre.. förrän det kommit till den dagen då allt bara brister..

Jag kommer aldrig hitta tillbaka till motivationen i skolan igen.. jag mår sjukt dåligt över att varje dag behöva gå tillbaka dit.. jag menar det verkligen, jag mår dåligt, det är skitjobbigt och jag vill bara gråta hela tiden.. men jag tillåter inte mig själv att göra det!!
Jag ville också kunna ta studenten i våras och säga att: Fan va skönt, jag klarade det.. det är över!!
Men jag misslyckades.. jag tog studenten med alldeles för många IG och inte ett fullständigt betyg..
Ja, visst.. det finns orsaker.. men jag mår ändå piss över det..

När jag påbörjade min första behandling i augusti förra året, så förändrades allt och det känns aldrig som att jag kommer hitta tillbaka till mig själv igen.. snarare tvärt om.. det känns som jag försöker fly från mig själv hela tiden i hopp om något bättre..
Efter det har allt bara gått ut för.. behandling efter behandling, smärta efter smärta, svek efter svek.. och en skillsmässa på det..
Jag är så långt ner i skiten, som jag aldrig varit tidigare och jag har ingen aning om hur jag ska ta mig upp igen..

Jag funderar på att hoppa av skolan, för att lätta på ångesten och allt som den för med sig.. men å andra sidan kanske jag kommer gå runt och ha ångest för att jag misslyckats och inte tog tag i det när jag hade chansen... resten av livet istället!!
Men skolan får mig verkligen att må riktigt dåligt just nu.. hur fan hittar man tillbaka?

Ibland känner jag att jag vill prata med någon helt utomstående.. som inte har någonting att göra, men någonting som har med mig att göra.. som är totalt ny för mig.. och som kan lyssna, ge råd och förstå..
Jag har testat med skolans kurator, men det är bara helt meningslöst..

Jag har mina vänner och jag vet att jag kan prata med dem... men ibland kan jag faktiskt inte det ändå.. inte för att jag inte vill.. för ni anar inte hur mycket jag vill.. bara prata ut om allting, gråta och känna att ni finns där..
Men det går inte.. det säger bara stopp.. just för att jag intalar mig själv att jag mår bra.. då intalar jag alla andra det också!!
Allting är bra..
Jag vågar inte lita på någon längre, jag vänder på allting som händer och får det till någonting dåligt och utgår ifrån att jag ska bli sårad.. jag ger aldrig personen i fråga en chans att visa mig bättre.. jag vet inte hur jag ska bete mig, inte bete mig eller hur jag ska göra för att våga släppa någon inpå utan att tvivla igen..
Det känns bara som att allting blir fel och alltid kommer bli..

Nej, allting är inte bra Cecilia.. det är inte okej..

Godnatt!

Ps. Med detta inlägget söker jag inte efter erat medlidande eller efter folk som ska tycka synd om mig.. jag vill få ut allting, försöka få mig själv att inse att det faktiskt är okej att gråta, må piss och känna att allting suger.. för i längden hoppas jag att allt detta kommer göra mig till en starkare människa en dag.. Ds.