Imorgon är det över..
Känner ni igen dendär känslan då man har så mycket som bara vill komma ut? Man har så mycket man vill säga, men om man säger det, så ställer det bara till problem och missförstånd, så man håller käft.
Man har så mycket inom sig, att man bara vill skrika högt, slänga något i marken eller bara börja störtlipa, men inget av det går.
Automatiskt sätter man på de lugnaste och mest gråtframkallande låtarna man kan hitta, och lyssnar inte på något annat.
Känner någon igen det? Eller håller jag på att bli knäpp?
Imorgon har jag min sista behandling. Har klarat 12 veckor nu, 12 VECKOR! Det är lång tid. Om jag ska vara ärlig tror jag att jag kommer bryta ihop.. allt kommer liksom bara rinna av mig, allt kommer släppa och allt tungt kommer släppa från mina axlar. Om inte direkt efter, så i alla fall senare, eller nästa dag.. någon gång, kommer allt släppa och då kommer jag att bryta ihop.
Min livs värsta tid, kommer imorgon förhoppningsvis vara över.. Det är stort för mig.
Jag kan inte förklara hur tungt detta verkligen har varit. När jag ser tillbaka på min ungdomstid om 20 år, så kommer jag nog tyvärr se de som den tyngsta perioden i mitt liv.
Du är inte knäpp gumman :P Jag känner igen mig!
